måndag 11 november 2013

Krönika

Varje dag som pratar vi med varandra om saker som händer runt omkring oss och vi pratar om vad vi tycker om det som vi ser, hör och upplever. Om du skriver ner det som har upplevt och hur du reagerade på det, skriver du en krönika.

Krönika = personligt skriven artikel om vardagliga händelser.

I tidningar känner man igen dem eftersom de har en bild byline, alltså inte bara journalistens namn efter texten utan också en bild på personen.

I sportnytt är det ganska vanligt att en person kommer mot slutet och sammanfattar genom att ge sin personliga syn på saken.

Det kanske inte är så konstigt att trenden med krönikor blir allt starkare, tittar man på TV så ser man en rad program som tar upp enskilda människor och deras privatliv. Krönikan är ju i samma gener på så vis att den avslöjar hur människor lever och vad de verkligen tycker, tänker, säger och gör.

Självupplevda vardagshändelser
Två älgar står och blänger på mig mellan tallarna, tydligt störda av min närvaro. De tittar på mig som för att säga att jag borde veta bättre. De har ju bott där länge, vi har ju varit grannar länge. Varför kommer jag och stör dem på deras mark när jag så väl vet att de bor just där? Jag känner igen deras irritation, känner samma sak när min mänskliga grannar går över tomtgränsen eller deras huskies rusar över tomten och jagar upp katterna i träden. Då vill jag ropa. Hallå, ser ni mig inte! Det är jag, er granne, jag bor här! 

Att jag valt att bo på landsbygden bortanför gränsen för vad många kallar ära och redbarhet beror på att jag vill kunna vara säker på att få just lugn och ro. Inte någon som springer in dörren eller har fest när jag vill sova och inte tycker om när man klockan halv tre på natten ber dem att i alla fall sänka volymen en aning. 

Lugnet är det som behövs bäst i en vardag full av stress och måsten. Att då få en plats som bara är ens egen är viktigare än någonsin. Vart ska man annars kapitulera och skapa tid för återhämtning? I en tid då allt mer krävs av oss blir det allt svårare att bara vara. En dag kommer det anses vara den största konsten av alla, en förmåga som man kommer se upp till. När någon får frågan vad de gör och de svarar - just ingenting. Så kommer vi att bli avundsjuka, kanske inte utåt men för oss själva. Att vi aldrig klarar av eller vet hur man gör när man gör just ingenting. 

När jag då i min välordnade vardag försöker att öva på min förmåga att göra just ingenting och istället får besök av hysteriska hundar eller nyfikna grannar så känner jag att min blick blir lite som älgens i skogen. Varför måste de gå just här, på den enda lilla plätt som jag kan kalla min? Jag ger älgen ett långt ögonkast och hoppas att det ska utstråla förståelse, att jag med min blick kan tala om att vi är en och samma. En kort nick, en överenskommelse. Sen vänder jag mig om och går vidare åt andra hållet. 

Så är en typisk krönika uppbyggd. Krönikan bygger på en personlig upplevelse.
Krönikören iakttar vardagen och lägger märke till saker som andra kanske inte tänker på. Men hen beskriver inte bara det han ser och upplever, utan berättar också personligen vad hen tycker och tänker om det hen ser.

Den personliga åsikten är krönikans kärna.

En sak till finns att säga om innehållet.
En krönika är ofta en kommentar till vad som just nu händer i samhället, en nutidsanalys. Efter tsunamikatastrofen skrevs till exempel en krönika om vårt behov av att hitta syndabockar till olyckor som sker.
Men det är vanligare att en krönika kommenterar de små sakerna som händer i samhället, och som ingen tänker på, än stora katastrofer. Krönikörens plats är i vardagen bland "vanligt folk". Uppgiften är att ifrågasätta och fundera på varför folk beter sig som de gör.

En krönika tillåts också vara underhållande skriven, men det är inget krav och beror ju på ämne och målgrupp. 
I en krönika skriver man däremot ofta med ett mer fritt och fantasifullt språk.
Det är en personlig text och ingen fakta text.

Några exempel på en krönika: 
Po Tidholm - Flykten från byn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar